Identitet ur olika perspektiv

Under veckan har jag fått ett vidgat perspektiv angående begreppet identitet¨.

I måndags visades tre filmer. Jag reagerade på hur barnen behandlades i filmen Vote for me. Det var obehagligt att se hur de pushades av sina föräldrar att ta till alla medel för att väljas till klassens representant. Medeveten om att det ofta går till så i politiken men när det kommer till barn känns det fel.

På tisdagen hölls en bra föreläsning om Interkulturell pedagogik. Han talade om många intressant saker. Bl a synen på makt och frågan om vem som normaliserar den andra. Självklart är det viktigt i min roll som lärare att tänka ur detta perspektiv i relationen till mina elever.
På tisdagseftermiddagen talade föreläsaren om att ytan har blivit det inre. att vi idag uttrycker vårt inre genom ytan. Absolut. Det handlar inte enbart om ungdomars subkulturer utan det går även att se i alla inredningsprogram på TV exemplevis. Föreläsaren använde sig av Butlers
teorier som jag har kommit i kontakt med tidigare då vi läste Fanny Ambjörnssons bok i En klass för sig i en tidigare kurs. Hon utgick där från Butlers begrepp heterosexuell matris då hon undersökte hur tonårstjejer upprätterhåller normer och påverkas av en heteronormativ ordning, t ex i hur de ska bete sig och se ut.

Jag tyckte att föreläsningen i fredags även var givande, till en början satt jag frågande inför varför vi skulle lära oss om en textilfabrik i början av 1900-talet men under andra hälften av föreläsningen kom syftet fram tydligare. Som sagt som en klasskamrat sa att det är viktigt att även ta del av ett historiskt perspektiv i fråga om identitet. Intressanta resonemang var relationen hur tid och rum påverkar vår identitet och att identiteten är beroende av hur den sociala konstruktionen ser ut i samhället . Individen väljer som sagt inte att vara en social varelse och helt klart påverkas vi av vilka förutsättningar vi lever under och vilka vi umgås med.
Som sagt, det finns inget jag om det inte finns ett du.

Dessutom vill jag rekommendera filmen De Ofrivilliga, som jag var och såg igår kväll med tanke på hur vi människor påverkar varandra.

HDK-vecka

Lite tankar om HDK-veckan.

Jag gillar idén med veckan och att samarbeta över inriktningarna. Jag hamnade i en grupp som fick i uppgift att tolka HDK utifrån våra sinnen, en utmanande uppgift minst sagt. Veckan kom att innehålla en grundlig genomtur av HDKs alla skrymslen och vrår. Nya upptäckter, bl a en bastu som jag inte visste fanns.

Gruppen som jag var i fungerade ganska bra ur många synvinklar, alla fick komma till tals och framföra sina åsikter. Det märktes att vissa till en början tog en mer framträdande roll än andra men det känns som något naturligt i en grupp där vi inte känner varandra. Jag tror att alla hade som strävan att komma fram till ett gemensamt beslut så därför upplevde jag inte att de blev några större diskussioner hur vi skulle genomföra uppgiften.
Under vår diskusssion kom vi fram till att vi på många sätt uppfattar HDK som ganska ogreppbart. Därför valde vi att göra ett kubpussel av sex bilder som vi gemensamt valde ut efter vår rundvandring. Vi beslöt ävern att göra ett par stora vantar som skulle göra det svårare att lägga pusslet.

Under arbetets gång märkte jag att det blev en uppdelning mellan mig och J som går lärarutbildningen och de andra i gruppen som till största delen tillhörde design. Nu i efterhand känns det lite typiskt att det blev så men orsaken till att vi delade upp arbetet var att vi skulle vara så effektiva som möjligt.

Redovisningarna på fredagen var roliga att se men jag tycker att det kunde ha varit bättre uppstyrt då jag missade en del av det som presenterades. Men på det stora hela har det varit en rolig vecka då jag fick umgås och samarbeta med personer som jag inte kände sen tidigare vilket alltid är en nyttig erfarenhet.

Reflektion v 44

Det har varit mycket grejer i veckan. Uppgiftsinlämning och redovisningar och sedan även sokratiska samtal.

I tisdags var det dags för sokratiska samtal. Förmiddagen gick snabbt, då A.P. förläste om samtalen, hon var intressant att lyssna till. På eftermiddagen skulle vi själva genomföra sokratiska samtal. Under samtalens gång märkte jag att jag blivit inskolad på att alltid acceptera alla andras åsikter. När jag var tonåring höll jag starkare på vad jag trodde på, jag var mer övertygad om vad jag tyckte var rätt och fel. Men orsaken är väl att jag blivit mer nyanserad i mitt tänkande. Det var ändå givande samtal och jag uppskattade den avslappnande atmosfären som samtalets uppbyggnad ledde till, något som känns relevant om man skall använda övningen i skolan. Det uppkom oxå många intressanta diskussioner genom samtalen men det blev inte så mycket följdfrågor som vi hade som gruppmål. Eller kanske var det att vi tyckte ganska lika om allting.

Sokratiska samtal påminner mig lite om Aidan Chambers boksamtal som jag fick lära mig i svenskan, där individens tankar om texten sätts i centrum och inte texten i sig. Helt klart kan man även använda sig av sokratiska samtal när man pratar om litteratur med eleverna. Det känns som sokratiska samtal är den sortens övningar som behövs i skolan i Internets tid eftersom de uppmuntrar eleverna att tänka själva och på det viset är de utmanande på ett positivt vis och jag gillade upplägget av dem eftersom det inte handlar om att tycka rätt.