Interaktiv gestaltning

Har kännt mig helt uppfylld av alla redovisningar, det har varit två givande dagar och intressant att se hur alla grupper genomfört uppgiften.

Vår grupp kom snabbt överens om att vi ville filma eftersom det var något som ingen hade så stor erfarnehet av innan. Vi började innan jul och diskuterade hur vi skulle gå till väga. Grunden till vår idé kom när P berättade om en ruta med en plånbok som ingen vågat ta. Vi började diskutera vad som egentligen utgör en gräns, där uppkom idén att vi ville göra rutor i olika material och lägga ut på stan. Tidigare hade vi även diskuterat att använda oss av oss själva, att överskrida gränser men vi lämnade den idén då vi kände att vi redan hade ägnat oss åt det under workshopen med Anna. Vi ville heller inte sjäva agera utan arbeta med gränser i det offentliga rummet. Vad utgör en gräns? Vad är det som leder till att en gräns syns? Vi bestämde även tidigt att vi ville arbeta som grupp och inte individuellt.

Under processens gång kände vi att vi att det inte hände så mycket då vi lade ut rutorna. Vår tanke var att lägga ut rutorna på ställen där det var mycket folk. Under redovisningen kom Å (om jag minns rätt) med en intressant tanke, att om vi hade lagt ut rutorna på andra ställen där inte så mycket folk var i rörelse och där det överlag inte händer mycket kanske vi hade fått en annnan reaktion.. hade inte funderat ur den synvinkeln så därför tyckte jag det var tänkvärt. Under redovisningen kom även frågan om att provocera upp. Är inne på likanande tankar som mina gruppmedlemmar, att man inte alltid ska behöva provocera för att väcka uppmärksamhet och känna att ett arbete ger något. Att provocera kan vara även det vara "enkelt" men vad är det som säger att man får ut något mer utav av det? Männsikor reagerar även olika på provokation. Leder det exempelvis alltid till att få människor att tänka om och att få mig själv att utvecklas?

Vårt syfte var som sagt heller inte att provocera, utan det blev som en undersökning där vi tog processen steg för steg, vi visste inte vart vi skulle hamna och det var en del av vårt arbete. Det kändes även förvirrande, det var en ny erfarenhet för mig med stort kontrollbehov, jag vill egentligen jobba mot ett mål för att känna mig trygg och lugn men jag försökte släppa den tanken under arbetets gång, ta det steg för steg helt enkelt. Vi beslöt att förstora upp delar av materialet för vi kände att det behövde komma in något nytt, även det blev ett steg i processen. Sedan slutade vi där, tiden tog slut.. kanske behövde vi ta ett individuellt steg för att på riktigt få ut ett resultat av processen.. För att jag själv ska känna vad jag hade för syfte med vårt arbete. Där kan jag känna att vårt gestaltningsarbete känns svagt, just för att vi inte hade ett konkret syfte.. Men, vår redovisning blev heller inte så som vi hade tänkt oss då vi i början ville vara i aulan och ställa ut de förstorade materialet samtidigt som filmen visades. Då kanske det hade kommit fram tydligare hur vi hade arbetat.

En tanke som kom upp efter vår redovisning var att jag funderade över hur förutsättningarna att synas i det offentliga rummet ser ut.. Räcker det inte med att att bara finnas till. Varför behöver man ta till starka medel för att synas och varför är det viktigt? En av tankarna med vårt arbete var att man kan se det som ett försök att visa upp det lilla som kanske inte alltid syns men som finns där och som man själv väljer om man vill se..

Som sagt känns inte vårt gestaltningsarbete färdigt än. Vi har diskuterat angående om vi ska ta det ett steg till, individuellt eller fortsättningsvis i grupp för att se vad som sker..