Val i vägen -reflektion över process och gestaltning

Känns lite tomt nu när projektet är avslutat, har varit intensiva veckor med mycket känslor, både frustration och inspiration.

Titeln på mitt projekt belyser den problematik som jag har haft under processen gång men som även ledde fram till min gestaltning. Min plats belv även en inspriationskällla till vad jag upplevde. Labyrinttankarna började gro beroende på hur jag upplevde plasten, slingrande vägar och dålig uppsikt. En känsla som jag valde att följa när jag började min gestaltningsprocess.
Blev även inspirerad av spelet "the amazing labyrint". Främst tanken med gångar och vägar som rör sig, vilket lede till att jag började tänka på att jag nog ville göra en animation, jag ville gestalta en rörelse.

Att utgå från ett spel gav mig även ny energi, jag sökte mig till det lekfulla för att undgå pressen som jag själv satte på mig själv. Det kändes uppfriskande.
Sedan kunde jag inte helt lämna min första tankar om rädlsor och mörker som jag även upplevde på min plats. Tittade på filmen "Pans labyrint" och vad jag fastande för där var att huvudrollinnehavaren genomgicik en rad prövningar under handlingen gång. På det viset utvecklades hon till en mognare och starkare individ.

Vad jag även känner karakteriserar min process är att jag inte har haft ett konkret mål från början, utan genom att testa olika idéer, och inte oroas för att göra saker i onödan, har jag tagit mig vidare. Exempelvis när jag ritat upp min modell upptäckte jag att den påminner om en figur med armar och huvud, (kanske något undermedvetet) vilket i sin tur fick mig att fundera över tankar och tankarnas krafft över individen som jag även utgick ifrån under mitt animationsarbete.
Vad jag gillade med mitt sätt att animera var att jag lekte fram den. Tillskillnad om man ritar upp en animation fick jag här istället interagera fysiskt med animationen under arbetetsgång.

Tankar om min process

Jag har tillbringat mycket tid i skulptursalen och på skolan under detta arbete. Jag känner att jag arbetar bättre där, tillskillnad om jag sitter själv hemma. Jag gillar den gemenskap och sköna klimat som uppstår när vi är där flera som arbetar. På det viset bidrar vi till det gemensamma lärandet. Har under projektet gång haft givande och spontana diskusioner med de som befunnit sig där och man har kunnat stötta och uppmuntrat varandra när det har känts tungt.

Även känslan av att ha folk i närheten när man arbetar inspirerar mig och ger mig energi. Under arbetet med min animation gillade jag att höra hur andra gick omkring, prasslade med papper och dylikt nedanför. Gestalningsseminarierna har på samma vis varit mycket givande. Har kunnat reda ut tilltrassalde tankar som uppstått under veckan tillsammans med andra, alla har varit till stor hjälp.

Didaktik

Nu, i efterhand tycker jag att detta är en uppgift som man kan genomföra i skolan. Det offentliga rummet erbjuder möjligheter för lärande. Jag har även tänkt att man exempelvis kan använda sig av skolgården med tanke på den tidsbrist som ofte förekommer i skolan. De skolgårdar jag har upplevt består till största delen av en aslfalterad plan, så det finns många möjligheter till potentiella icke-platser.

Att använda lek i kreativt skapande är en givande kombination och ett sätt att komma ifrån press och krav vilket jag även tror är viktigt att använda sig av i skolan, även hos äldre elever. Inspirationskällor behöver heller inte vara avancerade verk av konstnärer utan vardagliga ting som gamla spel.

Känner att jag under dessa tre treminer på HDK har börjat förståt essensen och det viktiga med processbaserat lärande. Jag är tacksam att ha kommit till denna insikt under min tid här. Processbaserat lärande leder till att elver får möjlighet att utveckla sin identitet och lära känna sig själva. Ett lärande som ger insikt, där kvaliteten är viktigare än kvantitet och helhet är viktigare än detaljerade resultat.

Min animation: